Några ord:
Tanke bakom den här uppgiften var att identifiera vilka personer och händelser har påverkat dig under uppväxten.
VÄXJÖ UNIVERSITET Vårterminen 2004
Institutionen för samhällsvetenskap
Socialpsykologi
SPC 531, 41-60 poäng
Lärare: Zeth Ståhl
Del 1: Medvetandeutveckling
Jag svävar runt mig själv
Av Rodrigo Veramendi
- Inledning
- Militärkuppen
- Partiet
- Framtiden
- Familjen
- Min Far
- Morbror
- Några konstiga ”farbröder”
- En KGB-agent
- Den vita västerländska kulturen
- Musiken och mina universitet
- De första svenskarna
- Mitt nya land
- En sista reflektion
- Referenslitteratur
Inledning
I New York fyllde jag 20 år men innan dess visste jag redan vad innebär att lämna familjen, att kämpa mot flera underrättelsetjänster, förföljelse och exil i mitt oförglömliga äventyr med de hårda sjömännen i skeppet ”Morazán” på resan mellan Puerto Cortés (Honduras) och Miami. Jag redan visste att kärleken varar ett ögonblick och att ett ögonblick av kärlek stannar kvar för alltid. Under min upptäcktsfärd konstaterade jag att natten är farligt på Decaturs barer i New Orleans och ännu spännande var livet på Harlems gator fyllda av misär och poesi.
Det var en bra debut för de kommande åren som pendlade mellan himmel och helvete. Mest helvete i mitt fall men i mörkret också växer livets träd. För några år sedan ville jag utrycka den här känslan på en av mina sånger:
”Om någon hade sagt mig att i livet finns inget skrivet
man lever eller dör i varje famntag och innan tanken har fäster det alltför sent.”
Rodrigo Veramendi
Mitt land Chile genomlevde en mycket intressant och nydanande tid av sin historia i slutet av 60- talet. Polariseringen av klasserna orsakade av vänstern ökade inflytande och möjligheten att föra en ny sorts regering till makten, en som för alltid skulle göra slut på de ändlöst fattigas misär, dvs. att bygga upp ett land med utbildning, kultur, hälsa och boende till alla, där landets rikedomar fördelades till alla som behövde. Ett land där demokratin realiserades genom det fria upprättandet av en "chilens socialism", d.v.s. med tillräcklig diskussion och med röstsystem. Samtidigt korsade hela världen armarna inför den nordamerikanska invasionen av Dominikanska Republiken. Familjen Flinta och Mästerkatten med stövlarna gav oss nya värderingar via TV och jag drömde om att bli Sergeant Saunders i TV-serien Combat, som berättade historien om andra världskriget i svart och vitt, givetvis den nordamerikanska versionen. Vad jag inte visste då var att jag senare i livet mer skulle komma att likna Richard Kimble (The fugitive), som flydde från farligare människor än den fruktade löjtnant Gerard. Che Guevara mördades i Bolivia medan Olof Palme marscherade på gatorna i Stockholm mot kriget i Vietnam. Gurun Maharaj Ji kom till Santiago och jag och mina vänner mediterade med öppet medvetande och lyssnade på My Sweet Love av The Beatles medan vi rökte gräs, vilket på den tiden klassade som "ganska oskyldigt". Apollo 11 nådde månen till poeternas förvirring och en ung man skrev på stadens murar: "Vakna Lenin, de ha blivit galna", alltmedan ryska tanks rullade på Prags gator. En granne till mig putsade sin Volvo Amazon och min morbror återvände med sin Rolleiflex på bröstet, fast att han alltid hellre velat ha en Hasselblad. Martin Luther King mördades i Memphis och jag var förälskad i Catherine Deneuve och i en granne som aldrig fick veta det. Allt detta och ännu mer ändå hände strax innan jag fyllt 15 år. Och denna tid var lycklig för mig.
Militärkuppen
Klockan 7:30, tisdagen den 11 september 1973 väckte min mamma mig. I handen höll hon ett glas vatten och en lugnande tablett. Någonting i hennes blick fick mig att omedelbart att förstå att det värsta hade börjat. Jag gav mig av till partilokalen. Hjärtat slog våldsamt och en obeskrivlig smärta förskansade mitt bröst. Det rådde kaos i den gamla partilokalen. Några partikamrater brände dokument i ett oljefat, andra lastade den svarta Plymothen med några kopieringsapparat och skrivmaskiner. Vid mötet bestämdes att jag skulle ansvara för de militanta studenterna i Santiagos mest befolkade kommun, som då hade en miljon invånare. Jag förstod att mina äldre och mer erfarna kamrater hade fullt förtroende för mig. Jag förstod vikten av att försvara den social rörelse som den folkvalda regeringen representerade, att den sociala förlikningen var en medborgerlig plikt av högsta rang och att man var en del av ett kugghjul; oumbärlig och nödvändig.
Jag anser att följande argument av Mead är slående och på ett adekvat sätt tillämpligt för att förklara denna avgörande händelse i mitt liv:
Det är form av den generaliserade andre som den sociala processen influerar de individers beteenden, som är involverade i den och utför den, dvs. samhället utövar kontroll över beteendet hos dess individuella medlemmar; ty det är i den formen som den sociala processen eller samhället ingår som en bestämmande faktor i individens tänkande. I abstrakt tänkande intar individen den generaliserade andras attityd gentemot honom själv, utan anknytning till dess uttryck hos några bestämda andra individer; och i konkret tänkande intar han den attityden såtillvida som den kommer till uttryck i attityderna gentemot hans beteende hos de andra individer med vilka han är involverad i den givna sociala situationen eller handlingen”. s 121.
Omkring 400 gymnasieelever hade samlats på Escuela de Artes Gráficas klockan 10 på morgonen. Därifrån skulle vi bege oss till Universidad Técnica där Santiagos alla studenter hade samlats, även universitetsstudenterna. Innan jag lämnade mötet gav en kamrat mig en Colt 45 och sa med lugn röst: Kom ihåg, att man inte kan överlämna sig beväpnad och att man måste dö med denna. I detta ögonblicket visste jag inte att mitt liv för evigt drastiskt skulle förändras. För första gången i mitt liv visste jag att risken för att dö var någonting konkret, men allting gick så snabbt att allt jag kunde tänka på var att inte göra misstag då jag ledde studenterna, vars hopp vilade på mina beslut. Det var en stor uppgift för en artonåring. Varje litet misstag skulle vara ödesdigert. På Escuela de Artes Gráficas fanns ett par tusen studenter från flera olika vänstergrupper. Det gick rykten hit och dit, men det var omöjligt att lita på dem, eftersom källorna inte var officiella. Vi var helt utan kommunikation. Vi räknade de få och gamla vapen som vi hade och fanns bland annat flera lådor med dynamitgubbar. Vid denna tid, klockan 12 på förmiddagen, strök några öronbedövande Hacker Hunter (Engelska militärflygplan av senaste modell) över oss i riktning mot centrum och senare fick vi veta att de hade bombat presidentpalatset. Där presidenten Allende mött döden liksom några av hans närmaste medhjälpare. Enligt ordern skulle vi förflytta oss från en sida av staden till den andra och vi var därmed tvungna att passera centrum. Men frågan var hur detta skulle gå till då var runt tusen studenter varav ett par hundra bar vapen. Tillsammans med ledare för andra partier beslutade vi oss, för att dra oss tillbaka till de närliggande arbetarkvarteren. Men de flesta ville gå mot centrum för att göra motstånd mot kuppmakarna. Detta hade helt klart varit självmord. Den dagen tog femtio års stabil politisk demokrati slut i Chile. Regeringspartiet Unidad Populars tre år vid makten var på ett ögonblick över. Detta var den första folkvalda regering i mänsklighetens historia som kommit till makten med ambitionen att bygga upp ett socialistiskt styra med demokratiska medel. Av denna anledning vändes hela världens blickar mot detta nya socialistiska experiment. Efter beslutet om reträtten begav vi oss i mindre grupper mot arbetarkvarteren där människor riskerade sina liv för att inhysa oss med vapen och propagandamaterial i sina hem. En kort tid efter kuppen märkte vi att vi blivit färre. Människor var livrädda för husrannsakningarna och många vågade inte längre ge oss rum. Några av mina kamrater överlämnade sig självmant till militären, de anhölls, torterades och försvann. Efter en månad var vi bara 110 ungdomar kvar. Helt utan kommunikation med de centrala ledarna byggde vi upp ett eget organ där några kamrater och jag tog på oss ansvaret för hela gruppens säkerhet. Vi använde oss av alla urbana guerrillatekniker som vi lärt oss på hemliga kurser bara några månader tidigare. Vi bytte utseende med hjälp av kosmetik och kläder, etablerade två stationer för första hjälpen, installerade flera säkerhetshus, några postterminaler, tryckeri etc. Vi lärde oss under denna tid att de värsta ännu var att vänta och att det viktigaste var att bevara partistrukturen och göra motstånd mot fascistregimen med hjälp av militanta blixtaktioner mot militärjuntans patruller. Nixons uttalande hade besannats: "Vi tillåter aldrig en sandwich mellan Cuba och Chile, då blir hela Latinamerika rött." Motståndet hade börjat.
Politiska attityder påverkas naturligtvis av de politiska skeenden i vilka individen lever. Eskola hänvisar till Marvin Rintala som undersökt politiska generationsproblem, och räknar att alla de hör till samma generation som upplevt samma historiska händelser under de avgörande formbara åren, dvs. från det sjuttonde året till litet över tjugo år. Generationsteorin är kanske inte fruktbar om den tillämpas mycket mekaniskt, ty alla historiska händelser likriktar naturligvist inte olika personers socialisationserfarenheter lika kraftigt. En annan förklaring av detta fenomen hittar Eskola i Almond och Coleman tankar att det finns säkert vissa sådana politiskt-historiska skeenden, såsom krig, nationell väckelse eller att uppnå nationell självständighet som trycker en relativt bestående prägel på hela den generation vars viktigaste socialisationsår inträffar vid denna tidpunkt. I många utvecklingsländer kan man exempelvis iaktta konflikter, vilkas rötter på ett avgörande sätt ligger i olika generationers avvikande socialisationserfarenheter, (Eskola, 1988, s 225).
Partiet
Man ansluter sig till revolutionära politiska partier av olika skäl, för min del var det av övertygelse. Jag blev medlem av partiet efter att jag flitigt studerat dess historia och de teoretiska ansatser som deras politik byggdes på. Valet var inte lätt för det fanns flera vänsterpartier som mer eller mindre deklarerade sin anknöt till marxismen i sina program. Samtidigt var det chilenska samhället på 70- talet extremt politiserat. Klassmotsägelserna nådde sin höjdpunkt när bourgeoisien tillät vänsterkoalitionens triumf. Jag som många andra ungdomar gav aktivt stöd åt den regering som nyss kommit till makten. På samma sätt stödde många ungdomar aktivt högern. Från början uppfyllde partiet alla mina förväntningar, de var pålitliga och ansvarsfulla. Det bestod av intellektuella, konstnärer, studenter, professionella yrkesutövare, bönder och framförallt arbetare. Jag kände där för första gången i mitt liv att jag var en del av någonting viktigt, att jag var en del i företaget att konstruera ett bättre samhälle. Jag kände mig mycket stolt över mitt val av att tillhöra en gemenskap med en relevant historia, som dessutom sträckte sig långt utanför Chiles gränser eftersom de unga revolutionärerna överallt kämpade för ett mer rättvist samhälle (i Afrika, Portugal, Spanien eller Vietnam etc.) Jag tycker än idag att detta val var det rätta. Jag förstod snart att den kompromiss som förvärvas i ett revolutionärt politiskt parti inte kan vara samma som i exempelvis en fotbollsklubb. Att ansluta sig till ett revolutionär politiskt parti är ett viktigt val som bygger på konsekvens gentemot den egna övertygelsen och ansvarsfullhet gentemot organisationen. Som Mead säger:
I politik, t ex., identifierar sig individen med ett helt politiskt parti och antar hela detta partis organiserade attityd gentemot resten av den givna sociala gemenskapen och gentemot de problem som möter partiet inom den givna sociala situationen; och han reagerar eller svarar i termer av de organiserade attityderna hos partiet som en helhet. Han går sålunda in i en speciell uppsättning sociala relationer med alla de andra individer som tillhör detta politiska parti; och på samma sätt går han in i olika andra speciella uppsättningar sociala relationer med respektive olika andra klasser av individer, där individerna i var och en av dessa klasser är de andra medlemmarna i någon av de särskilda organiserade undergrupper (bestämda i socialt funktionella termer) i vilka han själv är medlem inom hela det givna samhället eller sociala gemenskapen. s 122.
De första månaderna var jag helt uppslukad av min uppgift. Det fanns ingen tid för reflektion eller för att låta sig övervinnas av rädslan. Vår huvudsakliga uppgift var att lägga grunden för ett organ och att rädda vårt skinn utan att fly, och samtidigt blev militärens belägring allt större. Det var bara på natten innan man hade somnat som var och en i tysthet reflekterade och försökte bearbeta allt som hände inom oss. Mitt största bekymmer var hur jag skulle kunna förhålla mig på rätt sätt i egenskap av ledare så att jag inte skulle begå några misstag som kunde leda till att någon av mina kamrater skulle dö. I en sådan situation vill man självklar inte falla i sin fiendes famn, men samtidigt bryr man sig inte så mycket om sitt eget liv. När man beslutat att leva sitt liv i enlighet med sin övertygelse känner man ett enormt lugn och man kan därför handla med ett visst sinneslugn. Allt det där som hör ett normalt liv till var förflyttat till en oviss framtid. Planerna på att börja universitetet, flickvännen, familjen var nyligen självklara referenser som nu kändes mig avlägsna och oantastliga. Dag för dag förstod jag att ingenting skulle vara sig likt om jag överlevde. Jag levde i övertygelsen att framtiden var ett ännu mer abstrakt koncept än vad det redan är.
Framtiden
1977 studerade jag på Universitetet för Vänskap mellan Folken "Patric Lumumba" i Moskva. En solig eftermiddag i augusti samlades jag tillsammans med ett hundratal kamrater för att lyssna på en kamrat från ledningen som kom direkt från Chile efter fyra års undergroundverksamhet. I mitten av sitt tal berättade hon om en grupp ungdomar som leddes av en viss Alfredo (det var jag), som var död eller försvunnen. Hon sa att gruppen var ett gott exempel på motstånd och att de hade byggt upp ett organ med flera hundra anslutna och att de efter två år fick kontakt med centralorganisationen. I det ögonblicket tittade en kamrat, som satt bredvid henne på presidiet och som kände till min historia, på mig i smyg. Jag kände en klump i halsen och var tvungen att gå ut ur aulan för att gråta i tysthet för mig själv.
Mead reflekterar över detta på följande vis:
”I” är hans handlande inför den sociala situationen inom hans eget förhållningssätt, och det kommer in i hans erfarenhet först efter det att han har utfört handlingen. Då är han medveten om det. Han var tvungen att göra en sådan sak och han gjorde det. Han fullgör sin plikt och han kan se med stolthet på det kast han gjorde. ”Me” står upp för att göra den plikten – det är på det sättet som det framträder i hans erfarenhet. Han hade inom sig alla de andras attityder, fordrande en viss respons; detta var den situationens ”me” och hans respons är ”I”. S 134.
Familjen
Men vi människor är inte enbart biologiska varelser, vi är också symboliska varelser som har förmåga till lärande, och meningsskapande. Framför allt den tidiga barndomen utgör en viktig källa för mening genom de glömda eller halvt ihågkomma erfarenheter som dröjer sig kvar i minnet eller i det omedvetna och som fortfarande i vuxen ålder kan påverka våra tankar och känslor rörande vad som är viktigt i livet. (Stevens, 1999, s 226).
Jag skulle utan lögn kunna säga att min barndom och mina tonår var ganska normala, men det skulle inte heller vara riktigt sant, eftersom jag då skulle blunda för vissa avgörande aspekter i mitt liv. Min far kom till Chile för att studera när han var 18 år, han lärde känna min mor och han stannade. Det faktum att min far var boliviansk innebar en viss särskildhet för min del, jag kände mig tillhörig båda länderna, eftersom jag bar båda ländernas kultur inom mig. Man kan säga att mellan de inblandade folken alltsedan kriget 1879 mellan Chile och Peru/Bolivia finns en fientlig stämning uppbackad av respektive lands regering som väcks till liv då och då. Jag som "annorlunda chilenare", vände mig från första stund bort från alla former av chauvinism och uppeggad nationalism. Denna särskildhet tillåt mig att betrakta min kultur med självkritisk blick, och att se på andra kulturer med nyfikenhet och förståelse. Dessutom hämtade jag kunskap från min mormors fars öden. Han kom från Argentina och hade korsat Anderna i jakt på en bättre framtid i norra Chile. Min mormor, som jag dagligen tillbringade min barndomstid med, berättade om dessa erfarenheter och jag fick på så sätt insikt i migrationens betydelse.
Min Far
Min far var den fjärde i raden av åtta syskon. Han föddes i Tarija, Bolivia, en gränsstad till Argentina, och vid 18 års ålder började han studera medicin i Chile. Nästan alla de andra syskonen hade läst vid argentinska läroanstalter. Hans roll var att försörja familjen och ansvaret för barnuppfostran överlämnades åt min mor och min mormor. Som läkare och akademiker var han utanför det vardagliga livet i hemmet och han umgicks bara med familjen på veckosluten och under den årliga semestermånaden under sommaren då vi brukade åka till stranden. Vi hade ingen intim kommunikation, fast att han alltid oförtrutet kunde tala om andra saker då vi samlades kring matbordet. Han var en blyg, balanserad, arbetsam och generös man, och framförallt hyste han stor passion för kunskap, vilket ledde till att han utsågs till Akademisk Föreståndare för Medicinska Fakulteten vid Universidad Nacional Autónoma de México. Om det finns något som utmärker honom, så är det hans egenskap att alltid föregå med gott exempel. Min relation till honom var vanligtvis god, med undantag av några obetydliga diskussioner under tonåren. Han stödde aktivt Salvador Allendes regering från 1970 ända fram till militärkuppen. Anklagad för att vara "internationell terrorist" och för att förestå en "underjordisk mottagning", eftersöktes han av polisen och militären och slutligen sökte han asil och lämnade han landet för att aldrig mer återvända. Eftersom han var utlämning är han fortfarande ett fall för den chilenska rättvisan. I Mexiko hade han svårt att vänja sig vid vana och sedvänja, beundrare som han var av den chilenska kulturen, men i yrkeslivet lyckades han med större framgång. Med den distans jag känner till denna tid och i ljuset av senare erfarenheter kan jag fastslå att det bästa som jag fått från honom är respekten för kunskap, ansvaret för de uppgifter man åtagit sig, och förmågan att lära sig vänta, d.v.s. vänta under tiden man gör någonting annat.
Morbror
En annan sak av avgörande betydelse i min ungdom var relationen till min morbror. De stunder då inte min far var där, var han alltid närvarande. Kanske var det för att han och hans fru aldrig fick några egna barn, som de bestämt sig för att ge så mycket av sig själv till sina systerbarn.
Efter att min mormor blivit änka med tre barn såg sig min morbror nödgad att arbeta från det att han var 12 år gammal inom olika yrken parallellt med skolarbetet. Redan tidigt blev han kommunist och gav de bästa åren av sin ungdom åt partiet, som på den tiden var förbjudet och ansatt. Influenserna av Camus och Sartre, av existentialismen, drog honom bort från partiet som då präglades av stalinismen, men idéerna om befrielse hade han kvar fram till sin död för några få år sedan. I sitt yrke som muralfotograf kom han att under flera perioder att vistas i Machu Pichu och andra ställen med anknytning till den förkoloniala tiden. Hans arbete bestod i att fotografera människan i sin naturliga kulturella miljö, ställa ut och sälja sina verk samt att hålla föreläsningar om dessa kulturer. I min ungdom fick jag följa med honom på några föreläsningar för att sköta diaprojektorn. Så lång tillbaka som mitt minne tillåter, minns jag att vi brukade sitta och lyssna på de stora mästarna inom musiken, medan han berättade om sina stora favoriter Beethoven, Mozart, Bach, Vivaldi och Tjajkovskij. Han tyckte mycket om att vara ute i naturen och han tog med mig till stranden flera gånger om året. Under dessa många utflykter, då jag fick andas frisk luft eftersom "det är bra för hälsan", brukade han berätta om Spanska Inbördeskriget, Andra Världskriget och om transcendental meditation, några ämnen som fascinerade honom. Han gav mig alltid böcker, så när jag var mellan 10 och 15 år hade jag redan läst nästan alla de ryska författarna, Sartre, Camus m.fl. Jag bevandrades också i den stora spanska poesin från generationen kring 1927. I mitt bibliotek hade jag några hundra böcker med poeter och novellister från hela världen. Jag har min morbror att tacka för min kritiska hållning, min känslighet för sociala fenomen, min passion för musik, litteratur och historia och min nyfikenhet på andra kulturer. Det finns självklart många faktorer som bidragit till utvecklingen av min person, men min far och min morbror var helt klart två mycket viktiga sådana.
Några konstiga "farbröder".
"Som barn ser du en del saker som vi vuxna inte ser".
Ur boken De djupa floderna av José María Arguédas
När jag var 8 år gammal kom min morbror hem från Peru med en mycket trevlig herre, som alla lyssnade till med förtjusning. Han berättade om avlägsna länder, om en flygresa mellan Tokyo och Grönland, anekdoter med poeter vars namn man hade hört talas om. Jag åkte en dag med min morbror och den vänliga herrn till stranden. Vi vandrade ända till Isla Negra för att hälsa på poeten Pablo Neruda, som på den tiden ännu inte hade fått nobelpriset. Min morbror kände honom genom partiet. De satte sig på gården för att prata, medan jag fascinerat beundrade snäcksamlingen och all sköns osannolika föremål. Vid återkomsten till vår stuga tog Arguedas min hand för att hjälpa mig upp för en sluttning och jag upptäckte till min förvåning att han fattades två fingrar på handen. Jag behöll hemligheten i tysthet för mig själv i några dagar, men när Jose María hade återvänt till Peru, frågade jag min morbror vad som hänt med honom. Vi gick ut på gården där ingen kunde störa oss och morbror började efter en djup suck berätta att vår vän hade blivit torterad på "El Sexto", ett fruktat fängelse i Peru där José María hade suttit i ett år på grund av sina politiska åsikter. Den där kvällen förstod jag att det finns stora orättvisor här i livet, att man kan få sina fingrar avhuggna om man tänker annorlunda. Jag träffade José María flera gånger under de kommande åren, men en dag när jag var 14 stod det i tidningen att han hade tagit sitt liv. Min morbror kom hem till oss på eftermiddagen och vi hade ett långt samtal om saken. Han berättade att José María sedan en längre tid kämpat med sina depressioner, att han inte längre kunde skriva och att han tyckte att hans liv inte längre hade någon mening. Det var sannerligen svårt för mig att förstå hur en välnominerad och världsberömd man kunde få för sig att lämna vår värld på ett så drastiskt sätt. Och vad var det där, "livets mening" för något? Det tog mig många år att förstå detta. Men jag bär fortfarande minnet av José María med mig, minnesbilder av hans leende när han berättade om sina resor, hans stympade hand.
I det sista brevet daterat 16-09-69 skriver José María Arguedas till sin chilenska psykolog Dra. Hoffmann: "Med den stympade romanen i mitt sinne och i hela min natur, kan jag inte undervisa, inte undersöka... Jag är fångad. Men jag har levt ett komplett liv, rent och fruktbart, exemplariskt. .." Fyra dagar tidigare hade han skrivit ett brev på quechua till den fängslade indianledaren Hugo Blanco, där han tillkännager sin förestående död och den 28:de november 1969 tänder han "den sista gnistan jag har kvar", sätter revolvern mot sin tinning och trycker av. Han dog den 2:dra december 1969.
I mitten av 60- talet fick vi besök av några bolivianska vänner till min far. Min far tog alltid emot sina besökare med en grillfest och där sjöngs folkvisor ackompanjerade av gitarrer och bombos (sydamerikanska trummor) medan de drack zingani (bolivianskt druvbrännvin) och fina chilenska viner. Jag minns alltid dessa stunder med värme, hela huset fylldes med glädje. Dessa träffar fortsatte att hållas från och till efter det att jag fyllt 14 år. Den enda skillnaden var att ett gäng glada cigarrökande kubaner som hade anslutit sig till sällskapet, ibland gick in på min fars kontor tillsammans med några av bolivianerna, där de samtalade länge med allvarliga röster. Jag och mina syskon fick veta att vi inte skulle störa herrarna. Vid ett tillfälle bad min far mig att inte ta hem kompisar när de var på besök och att jag inte skulle tala om för någon att vi hade kubanerna på besök. Jag gjorde som han sa, men mina misstankar om att något lurt var i görningen ökade. En tid senare stötte jag på en av dem inne i centrum. Vi hade träffats och kände varandra väl, några månader tidigare hade jag varit med och tagit avsked från honom på flygplatsen. När jag gick fram för att hälsa på honom han gick skyndsamt utan att säga ett ord och försvann i folkmassan. Nu stod det helt klart för mig att mina misstankar inta bara var ett påhitt.
I oktober 1967 mördades Che Guevara i den bolivianska byn La Higuera. Min förvåning var stor när jag fick veta att några av dessa "främmande" besökare ingick i Ches närmsta krets. En av de överlevande träffade jag senare under Allenderegeringen, han är idag socialdemokratisk ledamot i den bolivianska regeringen. Tänk som livet förändras! Jag förstod ju med åren också av detta varför min far inför den chilenska rättvisan anklagades för att vara en "internationell terrorist".
En KGB-agent
Genaro (fingerat namn) var en rysk journalist utsänd av nyhetsbyrån Novosti till Chile strax efter att Allende tagit makten. Jag träffade honom regelbundet hemma hos min morbror, där han brukade stå i mörkrummet för att framkalla foton. Med tiden kom jag att förstå att hans verkliga uppgift i Chile var som politisk analytiker. Han visade viss sympati för mig och vi brukade sitta och prata med varandra. Han var speciellt intresserad av att prata om studenternas situation och om ungdomen i stort. När Genaro var "synlig" var han tillsammans med oss och njöt av familjelivet. Han berättade att han blivit föräldralös under Andra Världskriget och att han växt upp på ett barnhem. Märkligt var att hans arbeten alltid förlagts till platser som kännetecknats av sina konflikter. I juni 1973, några månader före kuppen, lämnade han Chile i hemlighet. Han kom hem till min morbror med en värdefull kamerautrustning som present. Han erkände för min morbror att hans uppgift i vårt land hade avslutats och att han inte skulle komma tillbaka. Han sa också att situationen var mycket kritisk och att USSR inte kunde göra något eftersom Chile låg så långt från deras geopolitiska möjligheter till inflytande. Han tillade också att vi inte skulle ta farväl av honom på flygplatsen, eftersom det kunde verka misstänkt. Jag mötte honom igen 1977 i Moskva på en solidaritetsaktion för Chile och nästkommande vecka träffades vi på sjätte våningen på Radio Moskva. Han frågade om min familj och han lovade att ta med mig för att åka skidor. Jag såg honom aldrig igen. Men det var ändå så att denna man, med sin hårda blick, haft en viktig betydelse i mitt liv. Genom honom och hans val att leva ensam (han bildade aldrig familj) lärde jag mig att man kan kämpa på flera olika sätt. För egen del bestämde jag mig för att inte bli som honom.
Den vita västerländska kulturen
Chile är ett starkt klassicistiskt och rasistiskt land. Det finns många anledningar till detta och för att i stora drag försöka förklara vilka dessa är, är det viktigt att ha i åtanke att den vita västerländska kulturen dominerat över den indianska och mestisiska enda sedan början av 1800- talet. Den indianska kulturen hade då fördrivits från sina marker och nästan utrotats av spanjorerna i mer än trehundraårig process och den rådande mestisiska kulturen var avskild från den indianska. Detta i sin tur beror främst på immigrationen av engelsmän, tyskar, judar och människor från Balkan. Immigranterna bar med sig moderna idéer från ett Europa som kännetecknades av olika former av social progress, vilket i Chile manifesterades genom att viktiga deltagarorganisationer bildades och en proletär solidaritet skapades som skulle få stor betydelse i det framtida chilenska samhället. Dessutom var Valparaiso den viktigaste hamnstaden i Stilla Havet, eftersom Panamakanalen ännu inte var grävd. I Valparaiso startade det första sydamerikanska tryckeriet och man kunde finna europeiska böcker i den gamla hamnen. Det är viktigt att påpeka att de anglosaxiska folkens relation till arbete och deras disciplin kom att överta en stor del av nationalekonomin, som då styrdes då av kreolerna (barn av spanjorerna som reproducerade den gamla spanska modellen). De nya invandrarna ägnade sig åt handel, industri, gruvindustri och boskapsskötsel. Det är helt klart att de engelska influenserna var viktiga. Tusentals engelsmän kom till Chile för att exploatera salpetergruvorna. Salpeter var på den tiden en viktig ingrediens för att tillverka krut. Med tillkomsten av syntetisk salpeter stängde alla dessa gruvor, men immigranterna stannade kvar, etablerade sig i flera städer och påverkade samhället på olika nivåer. Än idag kan man i det vardagliga språkbruket i sydamerika höra uttrycket "Amerikas engelsmän", varvid man åsyftar chilenare. I ljuset av dessa historiska fakta konstatera att den chilenska rasismen har nära anknytning till den dominerande kulturen vars värden och synsätt kommit att påverka i stort sätt hela samhället. Man kan fråga sig mot vem denna rasism riktas? Svaret är enkelt. Den chilenska samhälleliga rasismen riktas mot Mapuchefolket som utgör 6,8% av befolkningen, samt mot våra grannländer, främst Peru och Bolivia där ursprungsbefolkningen utgör majoritet.
Musiken och mina universitet
"Lycke är inte att göra det man älskar, utan att älska det man gör"
Jean Paul Sartre
I eftermiddag på sommaren 1978 övade jag på min repertoar i en hytt på den gamla eleganta kryssaren Baltika, ett fartyg som fungerat som sjukhus under belägringen av Leningrad och där Shostakovich skrev sin 6:e symfoni, då jag plötsligt informerades om att vi hade svensk kust i sikte. Jag sprang snabbt upp på däck där jag försedd med prismakikare fick se några vita segelbåtar i de svaga dyningarna som omslöt stranden. Denna gång var det musiken förtjänst att jag var på resa. Jag var inbjuden till Kuba för att deltaga vid den XI:te Globala Demokratiska Student och Ungdomsfestivalen. Men denna resa började egentligen långt tidigare, samma dag som jag fyllde 9 år och min far överraskade mig med min första gitarr. Från denna dag var vi oskiljaktiga, gitarren och jag och den har alltjämt varit min vän i såväl glädje som sorg. Jag har alltid funnit lugn när jag haft den i mina armar. De första ackorden lärde jag mig av en lärare som förberedd mig för att börja i Chiles Nationella Musikskola, studier som jag lämnade efter 2 år för politiken. Efter det att jag blev politiskt aktiv och många år framåt kom musiken såväl som andra studier alltid i andra hand för mig. Och alltid när jag hade tillfälle att jobba som musiker, skrev jag samtidigt in mig vid något universitet. Men med tiden, och p.g.a. omständigheterna förstod jag att båda dessa aktiviteter var en bra täckmantel för att dölja min underjordiska verksamhet. Det är svårt för fienden att tro att det är en "terrorist" som gömmer sig bakom den halvkända kulturarbetaren.
Det är på så sätt som jag i Tegucigalpa studerade Media, sång på musikskolan och på kvällarna spelade på ett hotell (Marriot) och umgicks med militärer, diplomater och CIA - agenter. I New Orleans och New York skrev jag poesi på biblioteket, arbetade som musiker i latinska grupper och deltog i en litterär verkstad på Hostos College. I Moskva kombinerade jag mina studier i historia med arbete som trubadur och dokumentärberättare. Vid återkomsten till Chile i början av 1984 arbetade jag också som trubadur och studerade då också litteratur. När jag återvände till Mexiko studerade jag musikpedagogik samtidigt som jag ledde flera verkstäder i musik och var medhjälpare till en musikterapeut vid en psykiatrisk klinik. Om man summerar alla bitar från mitt ganska slumpmässiga arbetsliv och lägger till yrken som taxichaufför i New York, encyklopediförsäljare i Mexiko, dokumentäberättare i Moskva, copywriter vid en reklambyrå, förläggare, rådgivare åt en parlamentsledamot i Mexiko, m.m., måste jag ändå säga att det är musiken som varit den mest betydelsefulla konstanten efter mitt politiska engagemang. Även sedan jag flyttade till Sverige har musiken stått i centrum, och här har jag också lyckats utöva detta yrke med en viss framgång. Mina studier vid olika universitet har också riktats mot olika ämnen, om även inom det samhällsvetenskapliga området. Jag har sammanlagt studerat på högskolenivå i mer än 10 år. Dessa två konstanter, musiken och studierna, har speciell relevans för mitt liv i Sverige.
Som människa blir medveten om min egen individuella existens, då jag upplever mitt jag, dess kontinuitet och identitet, grundar sig denna erfarenhet som håller samman hela personligheten inte i första hand på den kunskap jag har om det mänskliga beteendets allmänna lagar. Mycket viktigare är allt det som hänför sig just till min egen personhistoria och plats inom hela samhället som strävar efter att bli medvetet om sin existens och identitet inte enbart kunskap om allmänna och abstrakta lagbundenheter som berör sociala system, utan även om sådana konkreta faktorer som samhällets klasstruktur i varje enskilt fall, grundläggande motsättningar, maktförhållanden, ideologier, gruppmålsättningar och tryck att förändras samt den konkreta historiska utvecklingsbakgrunden till allt detta.
(Eskola, 1988, s 92).
Jag har arbetat som trubadur med egen svensk repertoar mot våld och rasism. Jag har drivit flera musikverkstäder med invandrarungdomar i riskzonen, Sveriges Radio har spelat in en skiva av mig som fått pris på en festival i USA och jag står ibland på samma scen som välkända svenska artister. Jag deltar ofta på olika internationella festivaler och kongresser. Det är för mitt arbete med ungdomar som jag känner behov av att fördjupa mig gruppdynamik, för att bättre förstå och försöka hjälpa dem i det som det idag innebär att vara ung, fattig och invandrare. Efter att jag läst lite Media, Pedagogik med inriktning mot ungdoms och missbrukarvård, kultursociologi i Sverige förstod jag att det som jag söker finns i socialpsykologin. Jag är glad över detta val och delar nu med viss möda min fritid mellan dessa studier, mitt arbete som trubadur, producent och presentatör vid en lokalradiostation som tillhör Noaks Ark-Röda Korset, samt som assistent åt ungdomar med sociala problem. Jag har sällan i mitt liv känt mig så fullständig. Denna gång kommer säkerligen inte min väg att förkortas innan drömmarna är uppfyllda.
Jag har hittat i följande citat några tankar som jag tror speglar en hel del av mina handlingar.
Yalom (1980) har försökt klassificera olika typer av icke-religiös meningsfullhet som människor eftersträvat när de ställts inför denna paradox. (…) Ett annat sätt är självförverkligande, det vill säga en strävan efter att förverkliga sin inre potential genom att frigöra sig och lita på att ens egen intuitiva visdom utvecklas i riktning mot ett mer fullödigt vara. Mening kan också komma via kreativitet, vilken inte nödvändigtvis behöver komma till uttryck i konst och litteratur utan även i form av en generell glädje över att leva, att göra saker och relatera till allt som sker på ett fantasirikt och spontant sätt. (…) Altruism som går ut på att tjäna andra och försöka göra världen till ett bättre ställe att leva på och starkt engagemang i en sak. (Stevens, 1999, s 230).
De första svenskarna
Det första intrycket som man får i medvetandeprocessen av ett objekt, en person eller kultur bestämmer i stor utsträckning ens attityd i förhållande till denna. Jag hade turen att möta goda människor här i "det där landet i norr, på andra sidan jorden."
Vi brukar forma en idé av ett land eller en kultur utifrån dess många manifestationer, där de människor vi lär känna vid de flesta tillfällen spelar en avgörande roll, vilket också kan missleda oss. Stereotyperna är ofta missvisande och falska. Man föreställer sig att alla mexikaner rider till häst med sombreros och pistoler, att alla spanjorer är tjurfäktare som spelar gitarr och dansar flamenco. Det är samma sak med Sverige. Utifrån vårt sydländska perspektiv finns föreställningen att svenskar bor i iglos, jagar björnar och älskar mitt på torgen. Dessutom blandar man ofta ihop Sverige med Schweiz som fonetiskt låter mycket lika på spanska (jfr. Sverige/Suecia Schweiz/Suiza). Så det är inte så konstigt att vi har olika förutfattade idéer om olika kulturer som vi faktiskt inte känner till och vi läggar ibland alla länder som gränsar till varandra geografiskt eller kulturellt i samma säck. Det är fallet i de afrikanska länderna, de arabiska, asiatiska länderna, mm. Utifrån ett västerländskt perspektiv kan vi tro att alla araber är fundamentalistiska muslimer, eller att alla judar är rika. Listan kan sannerligen göras lång. Det har varit så här i sekel efter sekel och det har att göra med och det är ett fenomen som har direkt anknytning till en viss kulturs hegemoni över en annan, d.v.s. för att befästa och möjliggöra den rådande ekonomiska, sociala och kulturella ordningen. Skapandet av myter är ett mycket viktigt verktyg för att uppmuntra till fiendskap mellan folken och för att vidmakthålla sin dominans över dem.
Bara dagar efter militärkuppen i Chile dog Pablo Neruda (Nobelpristagare i Litteratur). Militären hade stormat in i och förstört värdefulla kulturföremål och konstverk och slagit sönder nästan hela huset. Trots detta beslutade sig Matilde Urrutia, hans fru, för att ställa poetens kista där mitt bland dessa ruiner. Militären hade närmat sig huset och de få vänner till Neruda som inte var förföljda blandade sig i mängden av journalister som överlade om möjligheten att gå in i huset med militären. Indignationen denna morgon var påfrestande för modet. Någon skrek med återhållen maktlöshet ordet frihet, vilket i detta skede betydde inledningen till en heroisk händelse som utspelades bara 12 dagar efter kuppen. I detta dramatiska ögonblick kom Harald Edelstam "med Sveriges flagga i högsta hugg" och bad att få tala med den kommendant som ledde militärerna. Han sa att han kom för att överräcka en krans från den Svenska kungen åt nobelpristagaren och att de måste låta honom passera. Kommendanten gav slutligen med sig och ambassadören kunde tillsammans med ett hundratal andra, varav en av dem ar jag, följa Neruda till den sista vilan. Nerudas begravning var den första offentliga manifestationen mot militärdiktaturen i Chile. Edelstam utvisades av juntan i november 1973. Edelstam var den första svensk som jag personligen lärde att känna.
I början av 1984 kom jag till Chile som en del av "operación retorno" (operation återvändande) efter 10 år i olika länder. Bara några månader tidigare hade partiet format den militära organisationen "Patriotiska Fronten Manuel Rodríguez", vars uppgift var att utrusta arbetarområdena med ett organiserat självförsvar, samt att ena de nationella protesterna inför en möjlig folklig revolt, vilket skulle kräva någon form av militär agerande. Mitt första uppdrag var att förena propagandaapparaten. En dag sa min överordnade att det fanns två pålitliga journalister som skulle följa en av dessa protester. Vi formade en grupp på tre personer och vidtog all tänkbar försiktighet eftersom det var känt att det fanns utländska journalister som verkade för olika underrättelsetjänst. Dessa skulle stanna en taxi som kördes av en utav våra kamrater. Bakom denna följde jag och en annan kamrat efter i en annan bil. De försågs med bindel så att de inte skulle kunna se vart vi tog dem. Efter flera turer i staden bytte vi bil och tog dem till ett ställe där en protest kunde filmas inifrån. Hela natten följde jag tillsammans med det unga journalistparet en nationell protest som var mycket gripande. Dagen därpå, efter att vi granskat materialet, lämnade vi dem på en gata i Santiago. Detta var mitt andra möte med svenskar, och de var sannerligen mycket modiga och vågliga. Jag fick aldrig reda på deras namn och jag såg dem aldrig igen.
Mitt nya land
Efter 25 dagar i ett fängelse i Mexiko City utan någon som helst kommunikation med yttervärlden, fick jag besök av en funktionär av FN:s flyktingkommissariat (ACNUR).
Efter att han konstaterat att jag var i någorlunda god form, berättade han att jag om en vecka skulle vara på väg till Kanada, Australien eller Sverige, att jag skulle resa till det första av dessa länder som först svarade. 10 dagar efter detta möte landade jag i Stockholm och kunde för andra gången i mitt liv kalla mig för politisk flykting.
Denna resa, hade emellertid en något annorlunda karaktär. Efter flera år med underjordiskt arbete i och utanför Chile, var jag med tanke på organisationens säkerhet inte längre användbar. Min uppgift var då snarare att enas med andra i kampen om solidaritet med Chile. För första gången i mitt liv kände jag mig tom. Alla dessa år av förberedelser och erfarenhet kändes betydelselösa. Jag ville inte stanna i Stockholm eftersom jag visste av erfarenhet hur tröttsamt det är att bo i stora städer. Så efter en månad när jag fick mitt uppehållstillstånd, sa jag till min socialassistent att jag ville flytta söderöver, till en mindre ort med närhet till universitet. På så vis hamnade jag, min mexikanska flickvän och vår 5-åriga pojke i Hovmantorp. Vi var tillsammans med ett annat par de första latinamerikanerna i byn och det är vi än idag. Jag förälskade mig i denna bit av det gamla Sverige vid första ögonkastet. Men hur skulle vi klara av min nya situation? Jag hade lärt mig av många års erfarenhet att det inte var lönt att göra stora planer, eftersom omständigheterna helt plötsligt kanske skulle sända mig någon helt annan stans. Men nu var jag för första gången mer eller mindre helt fri att gå en ny väg, att leva på ett nytt sätt, vilket paradoxallt nog skulle visa sig vara ganska svårt.
Erich Fromm menar enligt tolkningen av Stevens att människor är medvetna om att de har valmöjligheter, men de vet inte alltid vad de ska välja och hur de ska bära sig åt – i varje fall inte när de tänker på vilka konsekvenserna kan bli av deras handlingssätt. (Stevens, 1999, s 220).
Jag var ju van vid att leva och anpassa mig efter olika direktiv. Jag bestämde för att omedelbart söka arbete, utan att för den skull avsluta vår svenskundervisning. Jag gick direkt till arbetsplatserna istället för att först gå till arbetsförmedlingen. Efter 2 veckor hade vi båda arbeten, hon som kristallmålare på Orrefors (Där hon nu är mästarinna), jag som arbetare på det gamla sågverket Widerströms Trä, där jobbade jag i 8 år till verksamhetens gick till konkurs. Arbetet vid sågverket utfördes utomhus vid flodkanten och var om vintern mycket hårt. Även om jag vid 30 års ålder var vid god fysik och vigör, måste jag erkänna att jag under första året ibland när jag tittade på blåsorna i mina händer, funderade på att säga upp mig. Där bland grova arbetare upptäckte jag en ny sida av mig själv som varit helt främmande för mig. Jag accepterade utmaningen eftersom jag inte ville tänka, bara handla. Det skulle nog komma tid för reflektion så småningom. Allt som räknades var "nu och här". I detta samanhang Bergsons teori verkar vara lämpliga för att förklara min situation.
Schütz presenterar Henri Bergsons teori om medvetandets spänningar och uppmärksamheten på livet på följande sätt: ”Attention à la vie, uppmärksamhet på livet, utgör därför den grundläggande regulativa principen för vårt medvetna liv; den definierar den sfär av vår värld som är relevant för oss, den artikulerar vår kontinuerliga ström av tankar; den bestämmer omfattningen av och funktionen hos vårt minne; den gör att vi – i vårt språk – antigen lever i nuets upplevelser, inriktade på dess objekt, eller vänder oss bakåt mot våra tidigare erfarenheter genom en reflekterande inställning där vi frågar efter deras mening”.
(Schütz, 1999, s 83).
Efter några få månader hade jag lärt mig arbetet och hade också blivit vän med ägarna som tog uppdraget att integrera oss i den svenska kulturen. Vi brukade gå ut med dem ibland på fritiden. Efter 4 månader köpte vi ett gammalt hus, som vi med tiden själv renoverat och fixat under långa arbetsdagar av snickeri, vilket jag idag skulle vilja kalla arbetsdagar av kärlek. Ett hus är en av de viktigaste symbolerna i en människas liv, särskilt om man fått konstruera det på sitt eget sätt och med sina egna händer. Mellan dess väggar sker en stor del av livet, detta territorium tillhör man. Därför har huset spelat en viktig roll i mitt liv.
Men allt har inte varit så rosenrött. Kontinuerliga mardrömmar och panikångest fick mig att söka professionell hjälp. I ett och ett halvt års tid gick jag en gång i veckan i terapi. Birgitta Angel var expert på arbete med flyktingar och hon var mig till mycket stor hjälp. Att bryta sina vanor är en mycket svår process, speciellt om man internaliserat en rad beteenden som kommit att bli en del av en själv. Sakta men säkert eliminerades en efter en mina vanor som jag bar med mig från mitt underjordiska liv, exempelvis: att kolla om man är förföljd, alltid hålla blicken högt (Periskop), sätta sig nära utgången, parkera bilen så att man snabbt kan komma därifrån, alltid ha bilen fulltankad, använda telefonen så lite som möjligt och tänka noga på vad man säger, försöka ta sig obemärkt förbi och allt vad det innebär, lägga fram kläder så att man snabbt kan klä sig, kolla utanför innan man lägger sig, osv. osv. Idag kan jag säga att även om alla dessa saker hjälpt mig att överleva har det varit omöjligt för mig att med dessa leva ett enkelt liv, där allt man behöver oroa sig för är "elräkningen". Dessutom blir hela denna process ännu mer komplicerad om man lämnat en 9-årig son i Mexiko, om man inte kan närvara vid sin mors begravning, när nära och kära är långt borta. Det finns de som inte klarar av att bära hela denna tunga börda, som bryter ihop. Det är inte märkligt att invandrare är överrepresenterade i statistiken för psykologiska sjukdomar. I alla fall, man kan säga att jag i Sverige har mitt hus, min lilla familj, mitt arbete, min studio, en handfull goda vänner, med andra ord, här har jag mitt liv. Jag var i Mexiko under fotbolls-VM 94 och jag såg på matchen mellan Sverige och Brasilien. I salen skrek alla hejarop till världsmästarna, men mina känslor var på Sveriges sida. Denna jämförande anekdot kan verka banal, men det är i de små sakerna som lägger märke till vad som betyder något för en. Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna här, även om jag inte har någon som helst plan på att lämna Sverige. Jag föredrar att tro på att livet har sin gång och att någon mindre eller större längtan nog kommer med tiden. Under tiden försöker jag att med emotionell intelligens göra saker och ting bättre för var dag som går, jag uppmuntrar goda intentioner och låter tiden ha sin obönhörliga gång med arbete och ödmjukhet. På så vis försöker jag ge det bästa av mig själv åt detta land som gentjänst för allt som det gett mig. Sverige är ett land med fler dygder än defekter, med en identitet som under åren skapats utifrån hela världen beundran. Jag hoppas att denna prestige som skapats genom gott handlande medverkar till skapandet av en bättre värld, att man på alla ställen där Sverige gör sin röst hörd språkar för klokhet, solidaritet och fred mellan människorna. Om det ska bli så, beror på alla och var och en.
En sista reflektion
"Om du stänger dörren till alla misstag, stängs också sanningen ute"
Rabindranath Tagore
När jag påbörjade detta arbete hade jag egentligen tänkt centrera mig kring min aktivitet som "professionell politiker" eftersom de karakteristika som det underjordiska arbetet innebär påbjuder en del intressanta aspekter för analys utifrån ett psykosocialt perspektiv. Men efter hand, för detta arbetes skull relevanta teman, förändrades denna grundidé. I denna stund, efter flera veckor möda, ibland rogivande, ibland smärtsam, har jag upptäckt att de essentiella konstanterna i mitt liv är just de som jag i all enkelhet porträtterat på dessa rader.
Jag är medveten om att jag lämnat viktiga personer och händelser (goda och dåliga) utanför berättelsen, så även framgångar och misslyckanden, små vinster och stora förluster, dessa stannar i mitt minne. Och även om jag skulle vilja glömma vissa obehagliga saker menar jag att jag liksom andra är ofullkomlig, fast nöjd med att ha konfronterat varje situation, ibland felaktigt, men med ansvar, tyngd och passion inför varje projekt. Olyckligtvis kan jag inte säga att jag inte ångrar någonting och inte heller att jag skulle ha gjort allting likadant om jag får chansen igen. Men det är i varje fall så för mig idag att vattnet pöl för pöl återvänt till sin källa, och jag tror att jag är lycklig.
För att avsluta mina bekännelser och reflektioner vill jag uttrycka mina sista tankar genom Viktor Frankl ord:
Personligen tror jag det finns en yttersta mening med våra liv, en mening som – än så länge – är utom räckhåll för oss. Kanske når vi den på dödsbädden – om vi lyckats göra de olika sekvenserna i livet meningsfyllda. Jämför med en film: den består av tusen och åter tusen bilder, som alla har sin betydelse. Men bad själva filmen betyder vet vi inte förrän vi sett den sista bildsekvensen. Detta avsnitt är från artikelserie Svenska Dagbladet, där Marianne Jeffmar (Doktor i Psykologi) intervjuade Frankl i Wien sommaren 1985, s 78.
Referenslitteratur
Stevens, R. Att förstå människor. Studentlitteratur, 1998.
Schütz, A. Den sociala världens fenomenologi. Daidalos, 1999.
Mead, G. Medvetandet, jaget och samhället. Argos, 1976.
Psykoterapi metoder, Svenska Dagbladets Förlags, 1988.
